Hej Mr Alexandre! Berätta om din gård!
Min morfar köpte gården på 50-talet, därefter gick den i arv till min mamma. Mina föräldrar började arbeta med gården på 80-talet, och jag anslöt på 90-talet efter att ha studerat lantbruk. Nu studerar även min son lantbruk, och han kommer så småningom att ta över gården. Då blir han den fjärde generationen i vår familj att driva gården. Det gör mig stolt att kunna fortsätta bygga på det arv som min farfar och pappa har efterlämnat. Idag har vi ca 3 300 hektar mark, vilket är att betrakta som en medelstor gård i den här delen av Brasilien.
Hur många är ni som jobbar tillsammans på gården?
Vi är ca 8 personer som involveras i arbetet på gården, totalt bor vi 8 familjer här. Vi har till exempel traktorförare, campeiros (brasilianska cowboys) och administrativ personal. Traktorförarna jobbar med skötsel av gården och markerna, underhåll av vägar, förhindrande av eldsvådor och liknande. Campeiros har ansvar över djuren, och kontrollerar betesmarkerna, tillgång till vatten och gör allmän tillsyn av djuren.
Hur är det att jobba på er gård?
Vi har en trevlig miljö, stor respekt för de anställda, skäliga löner och tillgång till skola och sjukvård för de som behöver. Vi sätter högt värde på vänskapen med våra anställda och deras familjer, och jobbar för att alla ska trivas med att vara en del av vårt team.
Hur ser djurens liv ut hos er?
Kalvarna kommer till oss när de är upp till 12 månader gamla. Därefter går de på betesmarkerna hela sina liv, vanligtvis har vi dem på gården i 14–17 månader. De föds alltså upp helt på gräs. Djuren behöver också få tillskott till fodret under sin sista levnadstid för att kunna växa till bra. Därför ger vi dem extra protein under de sista 100 dagarna innan slakt. Snittåldern för slakt är 24–36 månader.
Hur jobbar ni med djurvälfärd?
Vi jobbar aktivt med djurvälfärd, och håller regelbundet kurser för personalen för att säkerställa hög standard här. Vi ser till att våra djur har en bra levnadsmiljö, med gott om betesmark och träd att skugga dem.
”En utmaning med att bedriva ett hållbart lantbruk är faktiskt att få erkännande för det, eftersom våra åtgärder sällan exponeras för konsumenterna.”
Alexandre
I Brasilien finns lagstiftning för hur mycket mark som ska avsättas av varje markägare för att bevaras, så kallad legal reserve enligt The forest code. Hur jobbar ni med det på er gård?
I delstaten där vår gård ligger måste vi bevara minst 20%av marken, vilket alltså innebär att ingen lantbruksaktivitet får bedrivas där. Vi bevarar ca 1000 hektar totalt, där ca 600 hektar utgörs av skog och ca 400 hektar utgörs av mark kring floder, källor och laguner. Detta innebär att vi bevarar ca 300 hektar av oexploaterad inhemsk vegetation utöver det som lagen kräver av oss.
Av marken som vi brukar är ca 1500 hektar betesmark, och vi har 500 hektar där vi odlar eukalyptusträd.
På er gård använder ni er av en metod som kallas Silvopasture. Berätta om det!
Silvopasture är en typ av så kallad agroforestry, som innebär att man har ett integrerat system med träd och betande djur på samma yta. På vår gård har vi ca 200 hektar där vi odlar eukalyptusträd på samma mark som djuren går och betar på. Från början var systemet ett sätt för oss att skapa ekonomisk hållbarhet under de år som träden växer och inte genererar inkomst. Men det finns flera fördelar med silvopasture-systemet. Trädens skugga gör att gräset växer något långsammare, men träden gör också att temperaturen regleras i systemet så att mindre gräs förloras till torkan i Augusti och September. Träden ger också skydd och skugga till djuren, och eftersom vi både kan bedriva skogsbruk och hålla djuren på samma yta så minskar vi behovet av mark, vilket i sin tur leder till att mer mark kan bevaras. Eukalyptusträden säljs eller används för att tillverka pålar som på olika sätt används på gården.
Hur ser ni i övrigt på hållbar produktion av nötkött? På vilket sätt är hållbarhet en del av ert arbete?
Stor respekt för goda lantbruksmetoder har alltid varit en grundbult för oss. Detta innebär till exempel att vi tar hand om markerna så att de inte bryts ner genom att vi ser till att ständigt återföra näring till dem. Nästan alla våra betesmarker är perenna, och vi behöver i princip inte jordbearbeta alls. Genom att ta hand om markerna på rätt sätt skapas förutsättningar för gräsens stora rotsystemen att lagra kol. Att vi avsätter ca 30% av vår mark för bevarande har också en effekt som minskar växthusgasutsläppen i och med den minskade markanvändningen. Vi har också solpaneler för att täcka en del av vårat energibehov.
En utmaning med att bedriva ett hållbart lantbruk är faktiskt att få erkännande för det, eftersom våra åtgärder sällan exponeras för konsumenterna. Att väga lönsamhet och risktagande är också en ständig utmaning, särskilt eftersom det hela tiden kommer nya normer, lagar och krav.